Elsa Maria

känner mig så vemodig. det är ordet som beskriver mig just nu. borde så vara glad men det är jag inte. jag har en lägenhet, en nära vän som är nära (anna me like you), moroten inom räckhåll, balträningar igen, vänner och ett jobb. men ändå är jag inte nöjd. jag vet inte vad felet är. jag minns en annan tid då jag var en annan person. kanske jag börjar bli den igen. för jag längtar så tillbaka. mådde egentligen piss då men det skiter jag i. vill så gärna dit. det enda som betydde något var dagen som kom och det där spännande som väntade runt hörnet. jag är ju egentligen inte ledsen. jag har inget att längta tillbaka till. borde rikta blicken framåt men det fastnar i det förflutna. jag dras tillbaka och får minnesbilder från den där tiden. borde ju le, lyfta på hatten och vandra vidare.
det var alla hjärtans dag igår. grattis eller vad säger man? jag hade en spännande det. mys med vänner. det blev bowling, alias och utemiddag på gula huset. det var underbart att hänga med er kära vänner. var på jobbintervjun innan och det var sjukt konstigt. så sunkig tant som skulle berätta om stället som var sunkigar och tjasskigare än hon. jag kände bara nej, inte här. jag vill inte. vet inte vad jag ska göra. men jag antar att det bara är att bita ihop och köra på. ett jobb är ett jobb och jag måste ta det. men det känns inte bra. mår dåligt av att tänka på det. what to do, what to do..
anna är underbarast. är så glad att du finns och vill lyssna på mig.
idag var en bra dag ändå, när jag inte tänker på morgondagen som innebär jobb. då känns det bara ångest ångest. hade balträning och det gav också många minnen från en annan tid. såg en person som väckte många minnen till liv och jag kanske gjorde något dumt. det vet jag inte än. har målat idag. det var kul. kände att jag kunde vara kreativ. kanske just för att jag deppar. längtar efter pianot bara. anna sitter och spelar gitarr men jag kan inte spela på min. känner mig så dålig och får inget spelat anyway. vi var på promenad förut. mycket mys. sen lagade jag mat och emelie och samuel kom förbi för att kolla in lägenheten. kul att de kom. glad att de finns.
borde så vara gladare. jag förstår inte detta vemod. det känns bara kaos i huvudet. kan inte tänka klart. i höstas ville jag framåt i tiden. nu vill jag bakåt. har jag förandrats eller är det bara så? var det såhär det skulle bli? var det meningen? har så många frågor utan svar. och känner bara tomhet. tomhet och vemod. hey, that's me.